The Fault in our Stars
Jag har just avslutat The Fault in our Stars och mina ögon gör ont. Den här boken har verkligen fått mig att börja gråta.
I den här boken får man följa den lung-cancer-sjuka Hazel som lever sitt liv så gott hon kan under sina omständigheter. En dag tycker hennes mamma att hon behöver börja gå till en supportgrupp för canersjuka barn. Väl där träffar hon Augustus och han kan verkligen inte sluta stirra på henne. Sen får man följa med på vägen från deras vänskap och tills det spirar kärlek och där på vägen blir det en hel del cancer och en resa till Holland och Amsterdam.
Detta var en väldigt fängslande bok tycker jag. Man fastnade snabbt i Hazels situation och hennes liv. 10 sidor in och jag kände redan att jag drog mig till boken så fort jag slutade. Även fast boken kanske inte är actionfylld och konstant spännande så vill man ha mer. Karaktärerna är på en del ställen väldigt roliga trotts allt dom har fått gå igenom under sina korta liv och det gör ju ändå att man känner lite hopp för storyn.
(spoiler alert)
Trotts detta så kan den här boken, med så mycket cancer inte sluta lyckligt och någon måste dö. Jag vill inte säga för mycket men under dom sista 50 sidorna så har jag till och från gråtit floder för att jag känner att dom är så starka trotts allt. Det jag tycker mest synd med boken är nog att den inte är baserad på en sann historia. För hade den varit det, OJ vilken kärlekssaga det hade varit.
Jag tror inte jag vill säga så mycket mer utan alla behöver läsa den själv för att förstå vad jag pratar om.
Boken är iaf 313 sidor lång och jag kan säga att jag har längtat hem till den flera gånger under dom här senaste dagarna. The fault in our Stars är helt klart värd ett högt betyg och får därför 4,5 av 5.
